by hedmark

Har tagit emot min första beställning på foton, eller ja, foto i ram då alltså. Det var en jättekul överraskning. :)
Visserligen står det ju på utställningen att man kan köpa bilder, men det kom ändå lite oväntat, om inte annat så från ett oväntat håll. :)

Priset på mina bilder varierar, men det är bara att fråga så får man svar. (hur ska man annars få svar säg)

Sakta men säkert börjar hemsidan att likna just det, en hemsida, visserligen en blogg, men dock. Idag har det kommit upp tretton bilder från 2010 års "tulltura" och 27 bilder från 2005 då jag först började ta kort, gå gärna in och kika på detta, länkar här nedan.

---

[Året var 2005]
En återblick i min fotohistoria, med lite berättelse och 27 bilder från juni 2005 till januari 2006.

["tullturan" 2010]
En liten sammanfattning av förra årets "tulltura" {sve-tokturer}, dock inga pinsamheter, så alla involverade kan andas ut. :)

Sagornas land, refererar till mittskandinavien, eller Härjedalen, Dalarna, Jämtland, Sør-Trøndelag, Nord-Trøndelag, Hedmark, Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Med Härjedalen som hjärta. Detta på grund av att det saknas en större förteckning av områdets sagor och sägner, jag vet att dom finns, det är bara störtomöjligt att få fram dom till ytan.
Allra helst har landet mellan kusterna varit glesbefolkat under alla tider, det är en grund till att sagotron levt kvar längre här än i södra Sverige och Norge och andra delar av Europa.

Vill du vara med och bevara arvet till kommande generationer så är du välkommen att göra det. Skicka ett mejl till by-hedmark@hotmail.com, märk gärna mejlet med "sagornas land". Har du förslag om vart man kan finna info hör gärna av dig till samma adress, eller lämna helt enkelt en kommentar här på sidan.

Anledningen till att Sagornas land blev en del av by hedmark, är för att det var för liten uppslutning bakom den egna sidan, så för att spara plats och för att underlätta för folk att hitta hit är det från idag en del av denna sida.

Ungefär som med sagofågeln Fenix, som endast finns i fantasiens värld, lär det förhålla sig med runinskriften på stenen i grönan dal. Den har aldrig blivit funnen av dem, som vallfärdat till platsen för att tyda den, men i hela landet upprepas skriften som ett ordspråk, och de gamle berättar följande om den:

När S:t Staffan - norrlänningarnas apostel - en gång red genom Jämtland emot norska gränsen, kom han i Åre socken till en behaglig, grön dal och steg av hästen för att vila sig. När han vaknade, tänkte han, att den väna dalen nog en gång skulle bli bebodd av människor, tog en stenhäll och högg i den in följande profetiska kväde:

När svenske män taga utländska seder,
Och landet mister sin gamla heder:
Än står stenen i grönan dal.

När kyrkor vändas i fångahus,
Gudstjänsten mister sitt fägna ljus:
Än står stenen i grönan dal.

När skalkar och bovar trivs
Och ärlige män fördrivas:
Än står stenen i grönan dal.

När präster varda bönder
Och bönder vidunder:
Då ligger stenen i grönan dal.

Då landshövdingen friherre Tilas 1742 reste genom Jämtland, fann han några hundra steg öster om Skurdalsporten en liggande sten. Han antog att det var den omtalade och lät på stenen hugga in sitt vapen och årtalet samt att resa stenen, så att - än står stenen i grönan dal.
 

---

Från, Svenska sägner av Herman Hofberg, med illustration av J. Tirén.

Anteckning från boken: Sägnen och visan om "Stenen i grönan dal" finns i Hermansson, Diss. De lapide in valle virente (1733), i Rudbeck, Atl. Tab. 29; - Dalberg, Svecia ant. et hod.; - Tilas, Utkast till Sveriges Mineral-Historia (1765).

Omkring 3km norr om Hede by är en tjärn, Äggskalstjärn, så benämnd emedan den ligger i ett "skal" eller en sänka på en smal åsrygg eller ägg. I tjärnen skall vid ett krigstillfälle dyrbart gods hava nedsänkts uti en järnlåda. En midsommarkväll gingo två hedekarlar dit för att söka igen godset. Framkomna gjorde de en flotte och draggade efter lådan, som de också funno och lyckades få upp på flotten. I glädjen däröver sade den ene: "Nu ha vi den!" Men då föll lådan av flotten tillbaka i tjärnen, och sedan kunde de ej få upp den igen. Man får ej tala från det att man går hemifrån tills man kommer hem, då man är ute i slika ärenden.

---

Om ett annat försök att komma åt skatten i Äggskalstjärnen är denna sägen.

Några hedebor hade funderat ut, att de skulle få tag i skatten genom att dika ut tjärnen. En midsommarnatt gingo de också dit. Tyst och ivrigt arbetade de och hade kommit så långt, att det fattades bara litet arbete till för att de kunnat se och taga vad som fanns där nere i tjärnen. Men då fingo de se ett så styggt djur i denna, att de hals över huvud skyndade sig därifrån.

Sedan dess har ingen upprepat försöket att komma åt skatten i Äggskalstjärnen. Än idag synes diket, där de grävde, som gjorde det sista försöket.

---

Från, Härjedalens ortsnamn och bygdesägner av Erik Modin

Inemot en mil nordväst om Järna kyrka låg förr en skvaltkvarn, Snöåkvarn, som tillhörde Nås' sockenbor.

Innan Järna fick egen präst, skulle kaplanen i Nås en söndagsmorgon fara till Järnakapellet och hade just kommit till Snöåkvarn, då han fick se "forskarlen" (näcken) sitta i älven och spela en psalm ur gamla psalmboken.

"Vad nyttar det till att du spelar?" sade prästen. "Du har ändå ingen nåd att vänta."

Bedrövad upphörde näcken med spelet och slog sin fiol i stycken. Då ångrade prästen sin hårda dom och tillade:

"Gud vet, kanhända likväl..."

"är det så", utbrast forskarlen glad, "så plockar jag ihop mina bitar", varpå han fogade ihop sin fiol och började spela skönare  och härligare än förut.

---

Till en annan skvalta i samma socken, Lindkvarn, invid Lindesnäs, kom en gång en bonde för att mala. Frampå natten skulle han gå och se om sin mäld och märkte då att kvarnen stannat. När han öppnade luckan till hjulhuset för att se efter, vad som hindrade hjulets gång, varseblev han nere i forsen två ögon, "stora som halvmånar", som "glodde" på honom.

"Skam, vad du har stora ögon!" utropade bonden, men inget svar följde.

"Skam, vad du har stora ögon!" upprepade han men fick inte heller nu något svar.

Då sprang han in i kvarnkammaren, glödgade en stör och kom ut med den i kvarnen.

"Har du lika stora ögon än?" ropade han genom luckan.

"Ja!" svarade det ned från forsen.

Då rände bonden stören genom ett hål i kvarngolvet, där stämstången satt, och genast kom kvarnhjulet i rörelse.

---

Från, Svenska sägner av Herman Hofberg, med illustration av J. A. Malmström.

Anteckning från boken: Forskarlen är i våra nordliga landskap namnet på näcken eller strömkarlen. Mest är han bekant för sitt mästerliga spel, som alltid är vemodsfullt och uttrycker en längtan till förlossning på domedag. Mer sällan framträder han i folkmyten som strömmarnas och älvarnas nyckfulle härskare. Emellertid tror man i vissa trakter, att man inte skall mala om nätterna före jul, ty då går forskarlen fram i alla strömmar. "Finner han då en kvarn, som inte är stämd, så stannar han kvarnhjulet, eller bryter sönder hjulstocken, eller så mal han så argt att kvarnstenarna brister."

I Härjedalen liksom i andra nordiska delar av vårt land, där en skymt av forntida herdeliv finns kvar, lever minnet av en uråldrig folkstam, som levde på boskapsskötsel. Där dess beröring med ett yngre, i hyfsning överlägset folk (det nuvarande) sägnerna handlar om, fastän de inte har något att berätta om tiden för händelserna.

I forna tider - det är den vanliga tidsbestämmningen - hände det sig, att en fäbodspiga en sommar fick mindre mjölk och smör än vanligt. Husbonden förebrådde henne för detta, men hon ursäktade sig med att vättar höll till vid fäboden och delade ladugårdens avkastning.

Bonden ville dock inte sätta tro till hennes uppgift utan gick en höstdag, sedan kreaturen blivit hemförda, upp till fäboden och gömde sig under den upp och nedvända ostkitteln. När han suttit där en stund, kom en hel ho med vättar och gjorde sig beredda att äta.

Vättemor, som stod och sysslade vid spisen, frågade om alla hade skedar.

"Ja", svarade en av vättarna, "alla utom han, som ligger under kitteln."

Nu visste bonden, att pigan talat sanning, och han skyndade att flytta boden till ett annat ställe.

---

Från "Svenska folksägner" av Herman Hofberg. Själva historien är nedtecknad av stud. Nordlander.
Illustration av A. Andersson